Sida:Stolthet och fördom.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54

Alla blevo förvånade, och sedan Darcy sett på henne ett ögonblick, vände han sig tyst bort. Mrs Bennet, som inbillade sig att hon vunnit en fullständig seger över honom, fullföljde sin triumf.

— Jag kan för min del inte inse, att London har något stort företräde framför landet med undantag av sina bodar och offentliga platser. Landet är betydligt angenämare, eller hur, mr Bingley?

— När jag är på landet, svarade han, vill jag aldrig lämna det, och när jag är i staden, är förhållandet nästan detsamma. De ha båda sina företräden, och jag kan trivas lika bra på båda hållen.

— Ja — det beror på, att ni har den rätta sinnesstämningen. Men den här herrn, fortsatte hon med en blick på Darcy, tycktes anse, att landet inte är värt något alls.

— Du misstar dig verkligen, sade Elisabet, rodnande på sin moders vägnar. Du misstog dig alldeles med avseende på mr Darcy. Han menade bara, att man inte kan träffa en sådan mängd olika personer på landet som i staden, och det måste du väl erkänna är sant.

— Ja visst, kära barn, ingen har sagt, att man kan göra det, men vad det angår att träffa mycket folk här i trakten, tror jag, att få trakter bjuda på större umgänge. Jag vet, att vi umgås med tjugufyra familjer.

Ingenting annat än hänsyn för Elisabet kunde förmå Bingley att hålla god min. Hans syster var mindre grannlaga och såg på mr Darcy med ett mycket uttrycksfullt leende. För att säga