bror Gardiner i London så förälskad i henne, att min svägerska säkert trodde, att han skulle fria till henne, innan vi begåvo oss av. Men, hur det var, gjorde han inte det. Kanske han tyckte, att hon var för ung. I alla fall skrev han några verser till henne, och de voro verkligen mycket vackra.
— Och så var det slut på hans tycke, sade Elisabet otåligt. Jag förmodar, att månget sådant har blivit övervunnet på samma sätt. Jag undrar, vem som först upptäckte poesiens förmåga att driva bort kärleken!
— Jag har alltid varit van att anse poesien som en näring för kärleken, sade Darcy.
— Det må vara för en fin, stark, sund kärlek. Allting skänker näring åt vad som redan är starkt. Men om det endast är en svag, mager böjelse, så är jag övertygad om att en bra sonett skall alldeles svälta ut den.
Darcy bara skrattade, och den allmänna tystnad, som följde, kom Elisabet att frukta, att hennes mor åter skulle göra sig löjlig. Hon ville gärna tala, men kunde icke hitta på något att säga, och efter en kort paus började mrs Bennet upprepa sina tacksägelser till mr Bingley för hans vänlighet mot Jane och bad på samma gång om ursäkt därför, att hon också besvärade honom med Lizzy. Mr Bingley var okonstlat artig i sitt svar och förmådde sin yngre syster att också vara artig och säga, vad tillfället krävde. Hon utförde visserligen sin roll utan mycken vänlighet, men mrs Bennet var tillfredsställd och sade efter en kort stund till om sin vagn. I
