Sida:Stolthet och fördom.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

detta ögonblick framträdde den yngsta av hennes döttrar. De två flickorna hade viskat till varandra under hela besöket, och resultatet därav var, att den yngsta skulle påminna mr Bingley om ett löfte, som han givit strax efter sin ankomst till orten, att ge en bal på Netherfield.

Lydia var en kraftig, välväxt flicka på femton vårar med vacker hy och glättigt ansiktsuttryck; hon var en gunstling hos sin mor, som hade låtit henne komma ut i världen vid tidiga år. Hon hade stor levnadslust och ett slags naturlig självkänsla, som stegrats till säkerhet tack vare den uppmärksamhet, som visades henne av officerarna, vilka funno behag i hennes morbrors goda middagar och hennes eget trevliga sätt att vara. Hon var därför vuxen uppgiften att tala med mr Bingley om balen och påminde honom helt tvärt om hans löfte, tilläggande, att det skulle vara den skamligaste sak i världen, om han icke höll det. Hans svar på detta plötsliga angrepp var ljuvligt för hennes mors öron.

— Jag är alldeles redo, försäkrar jag er, att hålla mitt löfte, var så god och utsätt själv dagen för balen. Men ni vill väl inte dansa, medan er syster är sjuk.

Lydia förklarade sig belåten. Ja, det skulle bli mycket bättre att vänta, tills Jane blev frisk, och vid den tiden skulle kapten Carter utan tvivel vara i Meryton igen.

— Och när ni har givit er bal, tillade hon, skall jag påyrka, att de också ge en. Jag skall säga till