dem som en följd av en snabbhet i tanken och en vårdslöshet i dess nedskrivande, som du tycker vara, om icke prisvärd, åtminstone högeligen intressant. Förmågan att göra allting snabbt värderas alltid mycket av ägaren, som ofta icke ägnar någon uppmärksamhet åt ofullkomligheten av sitt verk. När du i morse sade till mrs Bennet, att, om du någonsin beslöt dig för att lämna Netherfield, skulle det ske på fem minuter, menade du, att det skulle vara ett slags lovtal över dig själv — och dock vad är det som är så lovvärt i en brådska, som måste lämna högst nödvändiga saker ogjorda och inte kan bli av någon verklig fördel varken för dig själv eller för någon annan?
— Nej, utropade Bingley, detta är för mycket att på aftonen påminna om alla dumheter, som jag sagt på förmiddagen. Och dock på min ära trodde jag, att vad jag sade om mig själv var sant, och jag tror det ännu i detta ögonblick. Åtminstone gav jag mig inte skenet av att vara onödigt brådskande endast för att göra mig intressant för damerna.
— Jag förmodar, att du trodde det, men jag är alldeles icke övertygad om att du skulle ge dig av så fort. Ditt handlingssätt skulle vara alldeles lika mycket beroende av tillfälligheterna som någon människas, som jag känner; och om, då du steg till häst, en vän sade till dig: »Bingley, det vore bäst, att du stannade till nästa vecka,» så skulle du troligen göra det och troligen inte ge dig av — och efter ännu ett ord kanske du skulle stanna en månad.
