sitt skratt. Miss Bingley visade sig högst förnärmad över denna förolämpning mot honom, och gjorde sin bror allvarliga föreställningar, därför att han pratade sådana dumheter.
— Jag märker din avsikt, Bingley, sade hans vän, du tycker inte om tankeutbyten och du vill göra slut på det här.
— Kanske det. Tankeutbyten likna allt för mycket dispyter. Om du och miss Bennet vilja uppskjuta ert, tills jag lämnat rummet, så skall jag bli mycket tacksam, och då får ni säga vad ni vill om mig.
— Vad ni begär, sade Elisabet, är icke någon uppoffring för mig, och det vore bäst, att mr Darcy slutade sitt brev.
Mr Darcy följde hennes råd och slutade sitt brev.
När detta var gjort, anhöll han hos miss Bingley och Elisabet att få höra litet musik. Miss Bingley gick med glädje fram till pianot, och sedan hon artigt anmodat Elisabet att börja, vilket denna lika artigt och mera allvarligt avböjde, satte hon sig ned vid instrumentet.
Mrs Hurst sjöng tillsammans med sin syster, och medan de voro sysselsatta härmed, kunde Elisabet icke undgå att märka, då hon bläddrade i några nothäften på pianot, hur ofta mr Darcys ögon voro fästade på henne. Hon kunde knappast antaga, att hon var föremål för beundran från en så stor mans sida, och dock var det ännu mera underligt, om han såg på henne, därför att han tyckte illa om henne. Det enda, hon kunde tänka sig, var, att hon ådrog sig hans uppmärksamhet, därför att hos henne fanns
