någonting mera felaktigt och klandervärt, efter hans idé om vad som var rätt, än hos någon annan av de närvarande. Detta antagande gjorde henne icke ledsen. Hon tyckte allt för litet om honom för att bekymra sig om hans gillande.
Sedan miss Bingley spelat några italienska stycken, lät hon för omväxlings skull höra en livfull skotsk melodi; strax därpå närmade sig mr Darcy Elisabet och sade till henne:
— Känner ni inte stor lust, miss Bennet, att begagna detta tillfälle att dansa en »reel»[1]?
Hon log, men svarade icke. Han upprepade sin fråga med en viss förvåning över hennes tystnad.
— Å, sade hon, jag hörde er fråga, men jag kunde inte genast besluta mig för vilket svar jag skulle giva. Jag vet, att ni ville, att jag skulle säga ja, för att ni skulle få det nöjet att förakta min smak, men det roar mig alltid att bringa sådana planer på skam och lura en person på hans tilltänkta förakt. Jag har därför beslutit att säga er, att jag inte alls önskar dansa en reel — och nu förakta mig, om ni törs.
— Jag törs verkligen inte.
Elisabet, som nästan hade väntat, att han skulle känna sig förnärmad, blev förvånad över hans ridderlighet, men det fanns i hennes sätt en blandning av älsklighet och skälmskhet, som gjorde det svårt för henne att förnärma någon, och Darcy hade aldrig varit så förtrollad av någon kvinna som av henne.
- ↑ Livlig skotsk dans.
