— Nej, sade Darcy, jag har inte gjort anspråk därpå. Jag har tillräckligt många fel, men jag hoppas, att de inte ligga inom förståndets område. Mitt lynne törs jag inte gå i god för. Det är, tror jag, för litet fogligt, säkerligen för litet i världens ögon. Jag kan inte glömma andras dårskaper och fel så snart som jag borde, ej heller deras oförrätter mot mig själv. Mina känslor låta inte blåsa bort sig av första bästa vind. Jag skulle kanske kunna kallas långsint. Då min goda tanke om en person en gång är förlorad, så är den förlorad för alltid.
— Det är i sanning ett fel! utropade Elisabet. Oblidkelig långsinthet är en fläck på en karaktär. Men ni har valt ert fel väl. Jag kan verkligen icke skratta däråt. Ni kan vara säker för mig.
— Det finns, som jag tror, i varje lynne ett anlag för något särskilt ont, en naturlig brist, som inte ens den bästa uppfostran kan övervinna.
— Och er brist är en benägenhet att hata alla?
— Och er, svarade han med ett leende, är att med vett och vilja missförstå alla.
— Låt oss göra litet musik, utropade miss Bingley, trött på en konversation, vari hon ej tog någon del. Louisa, du har väl ingenting emot att jag väcker mr Hurst?
Hennes syster gjorde icke den minsta invändning däremot, och pianot öppnades; sedan Darcy besinnat sig några ögonblick, fann han sig däri utan ledsnad. Han började känna faran av att visa Elisabet för stor uppmärksamhet.
