affär för mina stackars flickor, det måste ni medge. Inte att jag ämnar klandra er, ty sådana saker bero helt och hållet av slumpen här i världen. Man vet aldrig, hur det går med egendomar, när de ha naturen av fideikommiss.
— Jag är mycket ledsen över de svårigheter, jag bereder mina vackra släktingar och kunde säga mycket om den saken, men jag är rädd för att synas påflugen och förhastad. Men jag kan försäkra de unga damerna, att jag kommer hit färdig att beundra dem. För närvarande vill jag inte säga mera, men kanhända, när vi bli närmare bekanta —
Han avbröts av ett bud, att middagen var serverad, och flickorna sågo leende på varandra. De voro icke de enda föremålen för mr Collins’ beundran. Hallen, matsalen och hela möblemanget undersöktes och prisades, och hans lovordande av allting skulle hava rört mrs Bennets hjärta, om icke det förödmjukande antagandet hade förefunnits, att han betraktade allt som sin blivande egendom. Middagen i sin ordning blev också högligen beundrad, och han bad att få veta, vilken av hans fagra fränkor man hade att tacka för den förträffliga tillagningen därav. Men härvid rättades han av mrs Bennet, som med en viss skärpa försäkrade honom, att de mycket väl hade råd att hålla en bra kokerska och att hennes döttrar icke hade någonting att göra i köket. Han bad om ursäkt därför att han hade förargat henne. I en mildare ton förklarade hon, att hon icke alls var stött, men han fortsatte att bedja om förlåtelse ungefär en kvarts timme.
