Sida:Storken som livsbringare i våra fäders tro – Fornvännen.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
114
Bror Schnittger.

tid är storkens skandinaviska utbredning inskränkt till Danmark, Skåne och Halland. Den nordligast kända häckplatsen är trakten av Göteborg. Norr om detta område förekommer den blott tillfälligt, dock så nordligt som i södra Norge och Finland. Under bronsåldern har emellertid storken med all sannolikhet haft en långt nordligare utbredning. Det är den subatlantiska klimatförsämringen vid järnålderns början som förskjutit storken söderut[1]. Föreställningen om en storkgud har troligen uppstått ännu då storken ägde sin nordligaste utbredning; reminiscenser av denna tro skulle väl eljest knappast hava fortplantats till den västnordiska litteraturen.

Närmast är jag böjd att sätta den yngre bronsåldern som uppkomsttid för den ifrågavarande fågelguden. Visserligen anser man densamma vara det tidsskede, då de äldre djur- och naturgudarna personifierades, men äldre och yngre föreställningsskikt kvarlevde ju jämnsides under långliga tider, varföre uppkomsten av en fågelgud ännu i sen bronsålder ingalunda är otänkbar.

Mitt skäl för en dylik datering är en viss grupp av mossfynd från den yngre bronsåldern, vilken jag anser böra ställas i samband med här behandlade religiösa föreställningar.

Betraktar man mark- och mossfynden från femte och sjätte perioderna (S. Müllers fjärde tidsskede) förvånas man över övervikten av kvinnligt inventarium i desamma. De vanligaste föremålen i fynden äro hängkärl, bältesmycken (s. k. kupor), halsringar, glasögonformade spännen, armringar och nålar. Fynd med uteslutande manliga föremål äro fåtaliga. Däremot äro s. a. s. blandade fynd ganska talrika, varvid dock är att märka, att även i dessa det kvinnliga elementet dominerar. De av Sophus Müller i Aarböger 1891 i avhandlingen "Ordning af Bronzealderens Fund, tabellen XXIII publicerade 61 fynden

  1. Enligt vad professor R. Sernander benäget meddelat mig, har man endast en gång funnit storken fossil i Sverige, i Svarta jorden pä Björkö. Den ovan uttalade förmodan om storkens nordliga utbredning under subboreal tid stödes alltså ej pä mossfynd, men är dock i högsta grad antaglig.