ej kunnat vara var mans tro under vikingatiden. Kärnan i hans uppfattning — storkens uppgift — är emellertid säkert ursprunglig.
Jag tänker mig utvecklingsförloppet för de ifrågavarande föreställningarna sålunda. Redan på ett mycket tidigt utvecklingsstadium hava människorna frågat sig, varpå det beror, att det finnes barnlösa hustrur. För moderskapets ernående fordras, har man menat, utöver samlivet med mannen, något som ej finnes hos kvinnan själv, nämligen den nya människans livsgnista eller vad Voluspa kallar óþr, Höners gåva. Enligt en hos primitiva folk utbredd tro är vattnet allt livs ursprung. Så även hos forntidens germaner. I vattnet spirade varje människas óþr, hennes själ populärt talat. Så uppstod tron, att storken förde de oföddes själar till kvinnorna. Att just den huskäre storken skulle draga till sig en sådan föreställning är naturligt. Åtminstone lokalt utbredd har troligen också den föreställningen funnits, att den dödes själ återvänt till vattnet för att än en gång bliva född till världen i sina efterkommande. I överensstämmelse med min här framlagda uppfattning har storken själv varit ett gudaväsen eller med andra ord en djurgud. Ur detta älsta stadium i guden Höners tillvaro utvecklar sig småningom en personlig gud. Möjligen har man haft den föreställningen, att denne personlige Höner, då han visade sig för människorna, antog fågelhamn. Detta skulle förklara, att han ända in i vikingatiden kallades "Långben" och "Gyttjekonung".
Att definitivt avgöra tidpunkten för uppkomsten av denna fågelgud är ej möjligt. Vissa hållpunkter kunna dock vinnas. Från den äldre stenåldern torde den ej kunna räkna sina anor, då ju fast bosättning genom åkerbruk är förutsättningen för en intim kontakt mellan människorna och storken. Rent teoretiskt sett ligger alltså tidpunkten för storkgudens uppkomst tidigast under den yngre stenåldern. Å andra sidan torde den ifrågavarande föreställningen vara utbildad före bronsålderns slut. Detta framgår av följande skäl. I närvarande
