Sida:Storken som livsbringare i våra fäders tro – Fornvännen.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
117
Storken som livsbringare.

Det säregna för denna fyndgrupp är dess enhetlighet Det har varit ett fast utbildat bruk att utlägga en halsring eller, om det gällt ringar som burits parvis, 2 halsringar. Det vedertagna i denna sed påminner om den nutida allmogens traditionella fästmansgåvor o. d. Det torde vara otvivelaktigt att offren — ty som sådana måste ju dessa fynd uppfattas — blivit åtminstone i ett flertal fall ej sänkta i vatten utan utlagda i öppen dag å kärrets strand eller bärande yta och först genom den subatlantiska klimatförsämringen transgredierats av vatten och så småningom inbäddade i torvmossen.

Vad, som avsetts med dessa kvinnliga vattenoffer, synes mig antydas av offrets traditionella karaktär. Emedan offren äro likstora, har det man avsett att vinna också varit likvärdigt, något för alla kvinnor gemensamt. Det för dem gemensamma, det centrala i deras väsen är moderskapet. Jag måste därför uppfatta dessa fynd som fruktsamhetsoffer, givna av kvinnor, som önska bli mödrar, eller av mödrar såsom votivoffer efter ernådd moderslycka.

Paralleller till dylika offer torde ej vara svåra att finna hos primitiva folk. Man påminne sig blott den forna judiska seden att offra duvor — Astartes fåglar — vid barnets omskärelse.

Beträffande karaktären av de makter, till vilka offrats, kunna olika meningar göra sig gällande. Nära till hands ligger tanken på en fruktsamhetsgudinna. Den av Tacitus skildrade jordgudinna Nerthus synes nämligen redan hava funnits under bronsålderns senare del, att döma av vissa bronsstatyetter av en fruktsamhetsgudinna, som anses härröra från denna tid[1]. Det finnes emellertid intet bindande skäl för antagandet, att vattenoffer varit knutna till Nerthuskulten[2]. Tvärtom visar den av Tacitus omtalade tvagningen av Nerthus(-bilden), vilken

  1. T. J. Arne: Några i Sverige funna bronsstatyetter av barbarisk tillverkning, Fornvännen 1909, s. 175 ff.
  2. Av de sex kända statyetterna av en fruktsamhetsgudinna är endast en, den pommerska, att döma av patinan funnen i en mosse; de övriga äro markfynd.