Sida:Storken som livsbringare i våra fäders tro – Fornvännen.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
118
Bror Schnittger.

måste uppfattas som en symbolisk befruktning, att Nerthus ej själv representerade vattnets krafter. Den norröna litteraturens Njord, som är en manlig utveckling ur den kvinnliga Nerthus, är visserligen en havets och sjöfartens gud, men detta är som E. Brate påvisat en senare härledning[1].

Det finnes ännu en gudagestalt, som kunde tänkas ifrågakomma i detta sammanhang, nämligen Frej, regnets och solskenets herre. Om Frej, såsom Brate antager, är en emanation ur Njord, jordguden, torde han ej kunna ställas i samband med de ifrågavarande vattenoffren. Emellertid uppfattas Frej av andra forskare, exempelvis Magnus Olsen, som identisk med Tyr-Ull, en mycket tidig himmelsgud och Nerthus' make[2]. Det har dock icke på ett övertygande sätt bevisats, att denne himmelsgud varit lokaliserad till jordens vatten. Likaledes har jag svårt att tänka mig, att en dylik mytologisk spekulation kunnat vara var mans tro under bronsåldern.

Mera överensstämmande med primitiv tankegång synes det mig hava varit, att man offrat antingen blott och bart till vattnets inneboende kraft eller ännu hellre till det väsende, som varit förmedlaren mellan vattnet och människorna. Jag har i den föregående framställningen sökt visa, att storken var detta synliga, för alla fattbara verktyg i avelseprocessen, av vilkens funktion som livsbringare de offrande voro närmast beroende. Det är i enlighet härmed jag vågar framställa den hypotesen, att votivfynden av halsringar från bronsålderns slut och järnålderns början utgöra offer till den livsbringande storken.



  1. Erik Brate: Vanerna, Svenska humanistiska förbundets skrifter, XXI.
  2. M. Olsen: Det gamle norske Önavn Njardarðlǫg i Christ. Vidensk. Selsk. Forhandl. 1905, nr 5; Hœrnavi i samma Forhandl. 1908, nr 6; Fra gammelnorsk myte og kultus i Maal og Minne, 1909.