allvar uppfattat storken som livsbringare, då man ännu så sent som in i vår tid varit förvissad om realiteten av dylika vedergällningar för våld mot djuret.
Storken är en vattenfågel. Därmed sammanhänger föreställningen att barnet hämtas ur sjöar, träsk eller dammar, brunnar eller källor. I sagans moderna barnkammarversioner berättas ju sådant mycket ofta, men märkligt nog finnas inga eller ytterst få uppgifter i den svenska etnologiska litteraturen om vatten som barnets första hemvist.
Emellertid är denna tro om barnets sammanhang med vatten tydligt utbildad på sydgermanskt område[1]. Från talrika städer berättas förekomsten av “Kinderbrunnen“, såsom från Köln (brunnen vid S:t Kunibertskyrkan), Halle (Gütchenteich), Braunschweig (Gödebrunnen), Frankfurt am Main, Zurich, Brügge m. fl. ställen. Man kan ej betvivla, att man här har att göra med gamla föreställningar, som kvarleva från en mycket tidig tid av dessa platsers bebyggande, ty enligt vad Wuttke berättar, har nästan varje by i norra, mellersta och sydvästra Tyskland sin barnabrunn[2].
Det nordligaste belägg jag känner för en dylik “Kinderbrunnen“ är Flensborg med sin “Grönnerkeel“, som är av intresse, eftersom namnet är av danskt ursprung (Kilde).
Ur Grönnerkeel fiskas barnen upp; vid andra brunnar hämtas de av jordmodern eller hemföras av en ollonborre eller jungfru Marie nyckelpiga. I de allra flesta fall är det dock storken, som kommer med barnen till föräldrarna.
Av stort intresse äro de i Tyskland rikt utbildade föreställningarna om barnens tillvaro i brunnen[3]. De vistas där hos den goda och sköna Frau Holda[4]. Stundom undanskjutes
- ↑ J. W. Wolf: Beiträge zur deutschen Mythologie, I, sid. 162 ff.
- ↑ A. Wuttke: anf. st. sid. 16.
- ↑ J. W. Wolf: anf. st. — W. Mannhardt: Germanische Mythen, Berlin 1858, sid. 255 ff., sid. 426.
- ↑ Namnet Holda är besläktat med det nordiska huldra och går tillbaka till det fht. helan dölja (parte. pass. fem. *huldî-); det betyder “den underjordiska“.
