bröder i äventyret med jätten Tjatse (Skáldskaparmál 1) liksom också, när Loke drap Reidmars son Utter (Reginsmál; jfr Skáldskaparmál 37)[1]. Oden, Vili och Ve kallas även de människoskapande trenne gudarne (Gylfaginning 8; jfr Lokasenna 26 och Ynglingasaga 3).
Av dessa trenne människoskapande gudar är det emellertid endast den ene, Höner, som har betydelse för ifrågavarande undersökning. Ensam nämnes han emellertid mera sällan. Bekant är den märkvärdiga myten i Ynglingasagan 4, där han är åsarnas gisslan hos vanerna, som i stället utlämna Njord och Frej. Viktigaste stället torde vara Skáldskaparmál 15, som lyder: "Hvernig skal kenna Hœni? — Svá, at kalla hann sessa eða sinna eða mála Óðins ok enn skjóta ás ok en langa fót och aurkonung". Förra delen av denna karakteristik ansluter sig tydligen till ovan anförda kamratskap med Oden; ett helt nytt moment utgör däremot senare delen, där han kallas "den snabbe asen", "Långben" och "Gyttjekonung". Jag återkommer senare till detta.
Kring det här refererade stoffet har den äldre mytologiska forskningen spunnit en hel vävnad av hypoteser, vilka jag endast kan i korthet beröra. Redan J. Grimm ser i Höner en vattengud, något som senare upptages av Müllenhoff och Roediger[2]. Weinhold gör honom till en solgud[3], under det att Hoffory framkonstruerar en molngud, närmast i anslutning till namnet aurkonung, däri aur uppfattas i en ursprunglig betydelse "fuktighet"[4].
Dessa tolkningar lida av det felet, att de nödvändigt vilja förklara den norröna litteraturens gudagestalter som per-
- ↑ I en färöisk dikt, "Lokka táttur", som möjligen går tillbaka till en äldre nordisk sång, omtalas också Oden, Höner och Loke; Höner uppträder däri som svanarnas behärskare. — V. U. Hammershaimb, Färöiske kvæder, Kbhvn 1851.
- ↑ Müllenhoff: Deutsche Altertumskunde I, sid. 34; jfr V, sid. 100. — Roediger: Zeitschr. f. deutsche Philologie, XXVII. sid. 9 ff.
- ↑ Weinhold: Zeitschr. f. deutsches Altertum VII, s. 24.
- ↑ J. Hoffory: Göttingsche gelehrte Anzeigen 1888, s. 161 ff.
