Sida:Storken som livsbringare i våra fäders tro – Fornvännen.djvu/5

108

Bror Schnittger.

Gli, gla, glänne!
Lån mig dina vingar.
Vi skall fara åt Sörmoland
Der ligger spädt barn, leker med gulläpple

(Ekshärads s:n, Värmland; efter Ludvig Borgström).

Gåsa gåsa klinga
låna mig dina vingar.
hvart ska du flyga?
Till främmande land;
där bor göken,
där gror löken,
där sjunger svanen,
värper under granen!
därunder sitter ett litet barn
och leker med guldapler.

(Södermanland; efter Stephens och H.-Cavallius)

Jag kommer så till den norröna litteraturen. Den enda direkta uppgift i denna om människoblivandet äro de bekanta tvänne stroferna i Voluspa om Ask och Embla.

Unz þrir kómo ór þvi liþe ǫflger ok ástker æser at húse; fundo á lande litt megande Ask ok Emblo örlǫglausa.

ǫnd ne ǫ́tto, óþ ne hǫfþo, lá né læte, né lito goþa; ǫnd gaf Óþenn, óþ gaf Hœner, lá gaf Lóþorr ok lito góþa

Oden gaf anden (ǫnd, väl snarast liktydigt med tyska Atem), Höner gaf själen (óþr) samt Lodur livssaft (lá), läte (læte) samt en livlig färg (lito góþa). Dessa trenne gudagestalter möta oss flerstädes i den norröna litteraturen, om ock med skiftande namn. Oden, Höner och Loke uppträda som stall-