Sida:Storken som livsbringare i våra fäders tro – Fornvännen.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Korrekturläsningen av denna sida är påbörjad men inte fullständig. Se kommentarer i historiken och på diskussionssidan
108
Bror Schnittger.

Gli, gla, glänne!
Lån mig dina vingar.
Vi skall fara åt Sörmoland
Der ligger spädt barn, leker med gulläpple

(Ekshärads s:n, Värmland; efter Ludvig Borgström).

Gåsa gåsa klinga
låna mig dina vingar.
hvart ska du flyga?
Till främmande land;
där bor göken,
där gror löken,
där sjunger svanen,
värper under granen!
därunder sitter ett litet barn
och leker med guldapler.

(Södermanland; efter Stephens och H.-Cavallius)

Jag kommer så till den norröna litteraturen. Den enda direkta uppgift i denna om människoblivandet äro de bekanta tvänne stroferna i Voluspa om Ask och Embla.

Unz þrir kómo
ór pvi liþe
ǫflger ok ástker
æser at húse;
fundo á lande
litt megande
Ask ok Emblo
örlǫglausa.

ǫnd ne ǫtto,
óÞ ne hǫfþo,
lá né læte,
né lito goþa;
ǫnd gaf Óþenn,
óp gaf Hœner,
lá gaf Lóþorr
ok lito góþa

Oden gaf anden (ǫnd, väl snarast liktydigt med tyska Atem), Höner gaf själen (óþr) samt Lodur livssaft (), läte (læte) samt en livlig färg (lito góþa). Dessa trenne gudagestalter möta oss flerstädes i den norröna litteraturen, om ock med skiftande namn. Oden, Höner och Loke uppträda som stall-