denna fråga[1]. Hans utgångspunkter äro dels de ovan citerade skriftställena, dels också de svårtydda stroferna 21—22 i Fjölsvinnsmál, där Vindkald och Fjolsvinn samtala om världsträdet och dess frukter:
Út af hans aldne
skal á eld bera
fyr kelesjúkar konor.
útar hverfa
þess þær innar skyle.
sá 's hann meþ mǫnnom mjǫtoþr[2].
Han konstruerar fram följande förlopp av människoblivandet. "Vad som skedde vid det första människoparets skapelse, upprepas i viss mån vid varje människas. De båda träden Ask och Embla hade uppspirat ur ollon, som världsasken Yggdrasil fällt till jorden. Och även med deras avkomlingar är förhållandet detsamma. Grundämnet till varje människa skjuter skott, blommar och mognar till frukt å den världs-omskuggande askens grenar. Yggdrasil är människoberedaren. När en sådan frukt mognat, faller den ned i Fensalar ('de gyttjiga dammarnes salar'), som är Höners land och hans dotter Friggs odalmarker. Där ligga dock icke frukterna ouppmärksammade. Storkarne, som äro Höners fåglar — själv kallas han fördenskull 'Långben' och 'Träskkonung' — ser dem och flyger med dem till kvinnor, som trängta att smekas av små barnahänder. Lodur, uppflammaren och eldborrens herre, bär dem å eld i moderskötet och ger dem där vad han gav Ask och Embla: rörelseförmågan, det varma blodet och gudaskepnaden. Höner sänder dem själen, Oden anden". (Fäd. gudasaga).
Rydberg tänker sig människoblivandet i varje särskilt fall inkomponerat i en invecklad världsåskådning, något som dock
- ↑ Viktor Rydberg: Undersökningar i germanisk mythologi I, sid. 552, II, sid. 35; Fädernas gudasaga, sid. 19.
- ↑ Om nyare tolkningar av denna strof, se E. Brate; Sämunds Edda, sid. 373.
