och den tredje klassen, och en direkt biljett till andra klassen från någon station på statsbanan ger rätt att på Alvesta—Vexiö-banan nyttja första klassen. Här kan man få direkt biljett från en statsbanestation till Vexiö, men sådant är ingalunda öfverallt i landet förhållandet, då man vill fara på dels statens, dels enskilda banor. Far man t. ex. från Sölvesborg till Elmhult, en icke särdeles lång väg, måste man först lösa biljett till Kristianstad och der vidare till Elmhult, och reser man från Linköping till Vadstena, skall man köpa biljett ej blott i Linköping och Mjölby, utan äfven i Fogelsta, hvilken anordning just icke är till den resandes beqvämlighet, synnerligen som kappsäcken också skall ompolletteras vid alla dessa stationer på ett så kort afstånd. Det går an att resa med direkt biljett från London till Neapel, men på några få mil i Sverige duger det icke, så snart olika bolag ega de jernbanor, som skola nyttjas.
Huruvida detta är en följd af ett mindre godt förhållande mellan de olika jernvägsstyrelserna, vet jag icke, men att ett sådant förhållande ofta kan åstadkomma ganska mycken förargelse, derpå har man, bland annat, ett prof i Skåne, der Helsingborg—Hessleholm-bolaget visat sin afvoghet mot Landskrona-bolaget på ett sätt, som gör det senare skada, utan att gagna det förra, och ingalunda är till allmänhetens fordel.
Vid ankomsten till Vexiö tages man emot af en guldgalonerad vaktmästare, som bjuder på rum hos Spritförsäljningsbolaget, d. v. s. i det nya, af staden uppbygda och af nämnda bolag hyrda stora hotellet. Sådana guldgalonerade vaktmästare finner man numera nästan öfver allt i de svenska städer, der jernvägar framkallat herbergen i den nyare stilen. Stundom kan det väl hända, att vaktmästaren, »portieren» eller hvad han må vara, är guldgalonerad på mössan, under det hans drägt för öfrigt utmärker sig mest för den mer måleriska än prydliga
