bankafdelningskontor finnas öfverallt i Småland, till och med på föga storartade jernvägsstationer. Den fattiga smålandsbygden synes hålla på att göra sig rik, och om infödingen sjelf i allmänhet lefver måttligt och tarfligt, behöfver främlingen derför icke underkasta sig några försakelser. Det gamla ordspråket, att man äter godt på gästgifvaregårdarne i Småland, i fall man matsäck har, som duger, är ej längre någon sanning. Nu mer äter man ganska godt här öfverallt, äfven utan matsäck.
Hvilken mängd af jernbanor sedan i det fattiga, backiga Småland! Alvesta—Vexiö-banan är redan flera år gammal. Förlidet år öppnades både Vexiö—Karlskrona och Karlshamn—Vislanda-banan. De två först nämnda af dessa banor äro bredspåriga, men den sist nämnda endast smalspårig — »en stor dumhet», sade mig en landtman, som försäkrade, att man redan ångrat det man ej gjort äfven den jernvägen bredspårig. Öfver Karlskrona—Vexiö-banan klagas i orten, emedan hon går i för många krokar. Från Emmaboda på den banan har man nu mer direkt förbindelse med Kalmar.
Men vill man njuta af Småland, får man icke inskränka sig till jernvägarne; man skall dels till fots, dels med skjuts genomströfva nejderna. I synnerhet är det roligt att åka med en småländsk skjutsbonde. Hvilken skilnad på dessa småländingar och deras så väl norra som södra grannar! Det är väl en gammal, känd sak, men den som aldrig förr haft tillfälle att göra studier i det ämnet på nära håll, träffas af den hastiga öfvergången.
Östgöten är mycket aktningsvärd, men mycket trög, och föga annorlunda är skåningen, dock tror jag, att liflighet träffas förr hos den senare än hos den förre. Småländingen pratar om allting, frågar om allting och skall hafva reda på allting. Han gifver sig icke till freds, förr än den tillfrågade lemnat honom
