samfärdsel är säkert. Detta har man nu mer öfverallt tillfälle att se. Han tyckes också hafva lärt sig, att jernvägar äro penningsparande för den resande. En dag for jag med en skjutsbonde hvilken tyckte mig vara en förskräcklig slösare, emedan jag gaf så stora slantar i grindpengar.
»Det kostar allt mycket att resa», sade han; »men herrn far väl också på jernväg ibland?» När jag jakade till den frågan, utbrast han: »Ja, se det gaur inte till sau mycket, ty dau slipper man alla led.»
Men vi komma kanske för vidt ut bland folket. Innan jag lemnade trakten kring Vexiö, borde jag väl hafva nämnt något om de närmaste omgifningarne. Går man söder ut från staden, har man en vacker väg, som följer ofvan stranden af Vexiö-sjön och leder bland annat till det stora hospitalet. Det är en leende natur, med omvexling af sädesfält och lundar, ännu i högsommarens fägring. Tager man vägen norr ut från staden, lemnar man till höger värdshuset Hofsberg, hvarifrån man har en vacker och vidsträckt utsigt. Det bär upp för från Vexiödalen, och man far genom en skön trakt.
Den vägen kommer man till Kronobergs ruin, en bland rikets märkligare fornlemningar. I en härlig skogstrakt nalkas man Helgasjön, och åkdonet stannar på en udde midt emot ruinen, hvilken ligger på en holme. Huru komma dit öfver? Jo, fiskaren skall nog ro öfver, menar körsvennen, hvilken lemnar häst och fordon i den resandes vård och som en pil ilar af åt fiskartorpet, som skymtar fram ett stycke derifrån, mellan träden.
Körsvennen är icke någon ungdom, men med en pojkes vighet svingar han sig öfver gärdesgårdarne och skuttar som en get på tufvorna. Det är roligt att se småländingens raskhet äfven i loppet. Snart är han åter tillbaka, glad och språksam, och förklarar, att fiskaren skall komma. Det dröjer ej många