ögonblick förr än man ser »Kronobergs fiskare» i sin eka nalkas udden. Roddaren är en ung, gladlynt bonde, hvilken svänger in med ekan vid stranden, bjuder främlingen handen och med några kraftiga årtag hinner motsatta landet samt der gör sig till vägvisare.
Nöjsamt är att gå omkring i den stora ruinen med lemningar af de fyra hörntornen, att sätta sig i de med rik växtlighet öfverklädda, öppna salarne, der himlens vindar nu susa i sekelgamla träd. Nils Dacke var väl en bland de sista som här kalasade, ty redan få årtionden derefter brändes slottet af danskarne. Det sattes visserligen åter i stånd, senast af Gustaf II Adolf, men tyckes ej hafva återvunnit sin gamla glans och det anseende det njöt på den tid då det hörde till biskoparne i Vexiö. Nu är det sedan länge endast ett vördnadsväckande minne. I den största salen växer nu en storartad ek och i ett mindre rum frodas två väldiga bokar. Allt är grönt och måleriskt så att det förslår.
Men man bör icke nöja sig med att stanna på bottenvåningens gräsmatta, utan klättra upp på murarnes ofvansida, der en icke allt för obeqväm stig leder omkring åt alla sidor och hvarifrån man har en ypperlig utsigt. Helga-sjön utbreder sin spegel så långt man skåda kan, och på sjöns yta ligga många lummigt trädtäckta holmar, hvilkas grönska återgifves af det klara vattnet. Folket säger, att Helgasjön har öfver hundrafemtio sådana holmar, och de som rest i mellersta Sverige likna sjön vid Mälaren. För min ringa del tycker jag, att Helga är till och med skönare än åtminstone flere delar af Mälaren.
Man stannar gerna här uppe en lång stund och njuter af utsigten samt af de friska flägtarne från sjön. Allt är tyst i trakten, och jag trodde mig vara långt borta från civilisationen, då jag fick ögonen på ett ångfartyg, som sköt fram om en udde.
