som uppenbarar sig ej blott på de temligen folktomma gatorna, utan äfven nere vid hamnen, dit man slutligen hinner, sedan den långa storgatan lyckligen tillryggalagts. Det är en vacker och god hamn, en stor vik, omgifven af berg, hvilka nära staden äro kala, men längre ut mot hafvet trädvuxna. Utanför hamnen ligger den s. k. Fredsholmen med återstoden af ett litet fästningsverk och kallas derföre fortfarande för kastellet. Från hamnarmen har man utsigt långt ut i Östersjön. Det är storartadt ödsligt.
I hamnen lågo åtminstone för tillfället högst få fartyg. Några sjömän stodo på Skeppsbron med händerna lugnt i fickorna och stirrade på de få fartygen. En tulltjensteman gäspade dörren till tullkammarens prydliga hus. Det hela visade, att marknaden för tillfället var »flau». I en liten park, som har ett mycket vackert läge och hvars växtlighet i och för sig är ganska frodig, men hvilken tyckes lefva sitt af all omvårdnad oberoende enslighetslif vid hafsstranden, lågo några medborgare af det sko- och strumplösa slaget på magen och slumrade ljuft i det förtorkade gräset. Det enda som visade något tecken till lif var ett fartyg som stod på stapeln.
Från granskapet af hamnen krångla sig små, sneda gator med måleriska träruckel upp för bergklintarne, der de snart spårlöst försvinna. Går man ned åt Myeån, som letar sig väg bakom den stora stråkvägen i staden, finner man ännu mer måleriska utsigter, ehuru färgen än väl envist enahanda, ty der hopa sig de gamla, rödmålade packbodarna, hvilka i fria ställningar luta sig öfver ån. Men äfven der är stillhet och tystnad. Man kommer att tänka på en Fleth i Hamburg, men man ser inga lastpråmar och hör ej arbetsfolkets glada stoj. Skulle Karlshamn vara en f. d. storhet inom det svenska handelslifvet? Eller är denna stillhet endast tillfällig? Vi vilja tro det senare.
