höllo sig inom hus. Låtom oss tro det och icke störa vår gamla föreställning om Bleking såsom skönhetens hemland.
Karlshamn är en liten hygglig stad, såsom väl flertalet af svenska städer nu mera är, åtminstone har jag under dessa ströftåg hittills icke sett någon ohygglig. Något särdeles intagande har Karlshamn likväl icke. Staden utgöres förnämligast af en mycket lång storgata med temligen höga trähus, af hvilka många äro rappade och se ganska stenhusmessiga ut, några till och med riktigt storståtligt konsulsaktiga, under det andra nöja sig med ett vida blygsammare yttre. Gatornas namn finnas icke angifna på hörnen eller på annat sätt framstälda, något som dock äfven mindre småstäder nu mera pläga iakttaga. Har man ströfvat större delen af den långa gatan fram åt, kommer man till stadens kyrka, vid hvilken man dock ej har skäl att länge uppehålla sig. Hon lär vara grundlagd år 1682, men på framsidan åt torget läses årtalet 1693, sannolikt det år då helgedomen fullbordades.
Kyrkans klocktorn, en ganska väldig massa, har gått och stält sig afsides, ännu längre bort från sjelfva templet än det förut omnämnda Norrköpingstornet. Vid Karlshamns kyrka har man också stora torget, en ganska rymlig, af träd omgifven plats, i hvars medelpunkt reser sig ett enkelt brunnshus, på hvars topp Neptunus sjelf vakar öfver torgrörelsen, men vänder sin frånsida åt »Elefanten», stadens apotek, och det der bredvid synliga rådhuset, ett monument utan alla anspråk. Vid torget ligger Nils Qvidings bokhandel, med en bod som ej skulle skämmas för sig i hvilken stor stad som helst. En sådan bokhandel tyckes vittna godt om läslusten i den lilla staden.
Ehuru Karlshamn har endast 6,000 invånare eller så omkring, skulle man dock tro, att staden såsom handelsplats kunde vara ganska liflig. Man öfverraskas derför af det stillsamma
