XI.
Vid Vestkusten.
I sakta mak skred vår farkost förbi Orousts norra
landtungor. Det var i början af en badtermin, och ångaren »Marstrand»,
som jemte »Valborg» går mellan Uddevalla och Lysekil, var
öfverfyld med resande. Här och der bland menniskohvimlet på
däck dök ett välkändt stockholmsanlete upp. Helsningar och
frågor och välönskningar och meddelanden af många slag satte
tungorna i gång. Men så kommo vackra och egendomliga
stränder, och naturen tog ut sin rätt, då det vardt ett starkt gapande
och många utrop af fastlandsbor och ostkustsmenniskor.
Det syntes allt skrofligare och vildare, men också allt svårare och trängre att komma fram. I stället för att vägen skulle öppna sig, ju närmare man nalkas hafvet, varder han allt mera sluten. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och vara qvick i vändningarne, ty än bär det åt styrbord, än åt babord, och öfver allt äro klippor och grund. Oroust hafva vi redan lemnat och gå mellan Flatön och Dragsmarkslandet, än åt norr, än åt söder och slutligen rakt i nordost in i det trånga passet vid Lunnavik. Huru ångbåten kommer fram här, förefaller obegripligt, men det går.
Det är med en känsla af lättnad man svänger ut från Lunnavikssundet och finner sig på stora, vida Gullmarsfjorden. Snart är man vid Fiskebäckskil, en liten målerisk köping. Åtskilliga resande hafva der målet för sin färd. De aflastas i
