sällskap med en mängd annat gods, och efter fullbordad lossning vänder »Marstrand» åter stäfven norr ut och styr rakt på den köping som synes på andra sidan fjorden. Det är Lysekil. Vi äro framme. Fullt med badgäster på ångbåtsbryggan, blandade med köpingens mest framstående personer. Främst bland de framstående synes herr Bundsen, tullinspektor och »maire», alltid densamme, glad och förekommande. Och der hafva vi »professorn», hvilken med diagnostisk kännareblick tager en öfversigt af det stora antal helsosökande som finnes bland »Marstrands» last. Han tänker säkert redan på behandlingen, men han ler och räcker handen till vänligt välkomnande. Det ligger visshet om helsa och krafter redan i den blicken, om trefnad och välfinnande i det vänliga handslaget.
Så kraflar man sig i land bland badgäster och infödingar, och söker taga reda på sin bostad.
Hvarje dag anlända nya badgäster. Somliga se ganska lefnadsfriska ut, andras utseende är ej så tillfredsställande. Det senare är i synnerhet fallet med dem som ej förr infunnit sig i Lysekil.
»Så se de ut när de komma hit första gången», säga infödingarne, hvilka naturligtvis hafva tillfälle att iakttaga den förändring som Lysekil kan åstadkomma på en skröplig lekamen. »Men, se på den der! En ganska ståtlig figur, skulle vi tro», tillägga de och peka på någon kraftfull gestalt bland badgästerna. »Ni skulle hafva sett honom förlidet år, när han först kom hit. Han hade ej hufvudet så högt upp då, utan det hängde långt ned på bröstet. Blicken var slö, och hållningen slapp, och han drogs mer än han leddes i land och upp till sin bostad.»
Första ankomsten hit kan, äfven om man icke släpas upp från ångbåtsbryggan, vara föga lofvande. Har man fått sin bostad i granskapet af badhuset eller vid Kyrkviken, det eleganta
