storsegel, med den breda mörka strimman på midten, tecknar sig djerft mot klipporna, som glänsa så friskt efter alla öfversköljningarne.
Man lånar kanske lotsvaktens kikare ett ögonblick der uppe i kuren och prisar det goda fjerröret. »Det är min sons», säger lotsen. »Han fick honom i belöning, när han tog sin kaptensexamen i Göteborg.»
Lotsarnes söner varda ej alltid lotsar; de taga också kaptensexamen och föra Lysekilsfartyg, i hvilka de ofta sjelfva äro delegare. Lysekil har omkring 40 stora fartyg, de flesta briggar, men äfven skepp.
Men man stiger ned från lotsberget och vandrar åter genom de små gränderna. De små husen äro icke tröttande för ögat, ty deras färg är mycket omvexlande. Den ena gafveln är mörkröd, den andra ljusare röd, den tredje har ett tredje slags röd anstrykning, och bredvid lyser det gult och grönt, här och der litet brunt, till och med grått, nästan svart. Men alla grundmurarne äro hvitlimmade. Det är snygt och gladt. Genom de klara fönsterrutorna synas hvita gardiner, öfver allt renligt, till och med fint, stundom prydligt.
Större delen af dessa boningar eges af kaptener, hvilka under somrarne segla med sina fartyg i aflägsna farvatten, men vända åter till hemmen när höststormarne tjuta. Om somrarne hyras dessa hus ut till främlingar, som söka helsa i hafsluft och hafsbad, och kaptensfruarna krypa in i något litet kyffe, och vänta på männen, som de hoppas skola återvända när främlingsskaran dragit derifrån. I hvarje hus ser man vanligtvis en målning, aqvarell eller guache, i glas och ram och under ett skyddande sommarflor, hvilken tafla framställer kaptenens fartyg för fulla segel. Och på byråer och chiffonierer i de glada rummen stå kuriosa, som husets egare fört hem från sina
