långresor. Det är ofta ganska innehållsrika berättelser i porslin, fajans, brons, koraller, snäckor och Gud vet hvad allt om aflägsna länder och lyckliga ströftåg på hafvet i fredliga, vinstgifvande värf.
Många fullväxta manspersoner af infödingarne ser man ej till i gamla köpingen. De äro alla ute på sjön, icke på fiske, ty Lysekil är ej något fiskläge, utan »till kofferdis». Men man ser många små barn, solbrända, vackra och vänliga, och qvinnor, hvilka nästan alla se bra ut. Det är ett vackert slägte, raskt och ståtligt, kanske stundom dock med en anstrykning af svårmod. Det kommer sig af hafvets granskap, säges det, så väl det ena som det andra. Ej alltid lyser solen öfver köpingen. Höstdagarne äro mulna och stormiga, och alla fartyg vända ej hem.
Här och der möter man en gammal lots eller en gammal kapten, hvilkas yttre ej är så särdeles olika. De gamle hafva slutat att göra långresor, syssla nu med huset och täppan och båten der nere vid sjöboden och leka med barnbarnen. En och annan gamal sjöman är sommarseglare i hemmets farvatten och hyr ut sin goda segelbåt till badgäster samt följer sjelf med i hyran.
Ledsnar man att alltid gå den smala gatan, kan man vandra ned åt gränderna till sjöbodarne eller klättra upp till en terrass, som går högt öfver gatan, men der också menniskoboningar hänga på klippafsatserna, och hvarifrån man har utsigt långt ut åt vattnet. Och vare sig på den ene eller den andre vägen kommer man fram till backen, ofvan för hvilken nya köpingen vidtager. Det var der den numera aflidne konsul Mollén (den förste) byggde sitt hus för omkring fyra årtionden sedan, då för tiden det yttersta huset i köpingen, nu efterföljdt af en hel mängd andra, då Lysekil vardt köping och började höja sig till
