som man derigenom så mycket lättare kan se de hvita, smakfulla gardinerna, som smyga sig omkring blommande växter och sköna qvinnoögon. Sådana ögon fordra just sådana fönsterrutor.
Det är högst naturligt, att man först varsnar de vackra fönsterna med hvad innanför dem uppenbarar sig, och först derefter ser på husen, som höra till dessa fönster. Sjelfva husen äro i allmänhet icke särdeles anmärkningsvärda, fastän de likväl i allmänhet icke se bofälliga ut. Små äro de naturligtvis och till största antalet af trä, men till nästan hvart enda hus hör en trädgård, hvars lummiga grönska infattar byggnaden i den vackraste ram.
Icke behöfver man gå ut och steka sig i solen och förderfva sina fötter på en dålig stenläggning, då man har sådana trädgårdar. Der kan man, i fall tiden så medgifver, finna det vänaste skydd mot middagshettan, och der njuter en inföding alltid sommartiden af aftonsvalkan.
I söderns småstäder brukar sällskapslifvet uppenbara sig på sjelfva gatan, der man samlas om qvällarne utanför sina bostäder för att höra och meddela dagens on dits. I norden och kanske i synnerhet här i Telge har man icke smak för gatans offentlighet, utan att derför hafva afsmak för dagens on dits. Vid kafferepen och omkring toddyglasen samlas grannarne i syrenlöfsalarne eller på de grönkransade förstuguqvistarne på husens baksidor och afhandla dagens frågor inom det lilla samhället. På det viset hålles den sällskapliga samfärdseln vid friskt lif om somrarne, men främlingen går på andra sidan om planket och ser ingenting af Telgesällskapet samt inbillar sig att hela staden är utdöd.
Det har funnits tider, då Stockholm tycks hafva fruktat för att sättas till baka, ja helt och hållet krossas af Södertelge, som
