Sida:Ströftåg här och der i Sverige.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10

är en bland Sveriges äldsta städer och blomstrade långt innan något Stockholm fans. Men så snart den sist nämnde staden började visa sig villig att taga väldet här i trakterna, var det slut med Telges makt. Stockholm var dock länge icke säker på sig sjelf och på sin naturliga öfverlägsenhet, utan tog sin tillflykt till maktspråk för att hindra hvarje täflan.

Under senare hälften af femtonhundratalet utgåfvos flera förbud för Telge att vara nederlagsort för Mälarstäderne, och under drottning Kristinas förmyndareregering förbjöds staden alldeles att idka handel på utlandet, »ty», heter det, »Telge gjorde några hundra gånger mera skada än det kontribuerade och är ett tjufhål, der mången bor, som kronan försnillar det hela och är Stockholms stad alldeles till mehn i dess tillväxt och kauserar Stockholm en ruin.»

Sedermera gick mången olycka öfver staden. Han härjades på sextonhundratalet af ett par stora eldsvådor och år 1719 plundrades och brändes han af ryssarne. År 1769 inträffade en ny stor eldsvåda. Och likväl fruktade många stockholmare få år derefter för den farlige medtäflaren.

Telges invånare hade länge insett, att om de kunde erhålla en vattenförbindelse mellan Mälaren och Östersjön, skulle staden ock repa sig. Detta förslag motarbetades ända till början af detta århundrade. Blotta tanken på en »Södertelge kanal» satte mången hufvudstadsbo i förskräckelse.

Af Fredrik Axel von Fersens uppgifter i hans historiska skrifter erfar man, huru denne statsman af alla krafter satte sig emot nyss nämnda förslag, hvilket, såsom han uttrycker sig, »blifvit uppgjordt af bergsrådet Sandels, en verksam, äregirig och företagsam man, och hvilket förslag afsåg att gräfva en kanal förbi Södertelge, för att öppna en ny förbindelse mellan Mälaren och Östersjön. — — Stockholms stad inlemnade till konungen