endast nedre delen af kroppen. Tänk er belägenheten! Lyckligtvis lemnas offret ej tid till eftertanke, ty baderskan börjar oförtöfvadt behandlingen. Hvilken armstyrka hafva ej dessa qvinnor! För ett sådant gnideri har man aldrig förr varit utsatt. Baderskornas sätt att bereda menniskohud är något utomordentligt, som ej kan med ord återgifvas. När man slutligen hunnit kokpunkten, d. v. s. då offrets hud antagit kokt hummers färg, tillåtes man resa sig, och innan man hinner blinka, har man ett ämbar kallt vatten på ryggen. Ett ofrivilligt »dra åt fanders» undslipper syndaren, som i vredesmod vänder sig om, men helsas af en ny störtskur äfven på den sidan, och derpå ännu flere, hvarefter han tillåtes att åter inträda i sin klädloge, der han mottages med varma servietter, ytterligare gnides, får bastonad under fotsulorna — och plötsligt känner sig å nyo som menniska, till och med bättre menniska än förr.
Från halfbadet går en normal badgäst till Kalle Hare i kallbadhuset, och det skall vara att sätta kronan på verket, fastän många aldrig hinna så långt på första sommaren.
Har man på detta sätt saltat in sig under några veckor, bör man hoppas att kunna hålla sig öfver hösten och vintern utan att skämmas. Verkan af kuren kommer först efteråt, försäkras det till alla klentrognas tröst och uppbyggelse. Fram emot jul lär man vara alldeles helsofull. Och hjelper det icke med ett års kur, har Lysekil icke något emot att man kommer dit äfven följande år.
———♦———
