XII.
Motala.
»Ingeniören skall gå den här vägen!» utropade den lilla
barfoting som mottog min kappsäck vid jernbangården på kanalens
norra sida. »Vi ska’ öfver färjan.»
Det var sent på qvällen och ganska mörkt. Jag såg hvarken kanal eller färja, då jag lemnade den station som kallas »Motala verkstad» och som ligger några minuters jernväg från en annan station, hvilken heter endast »Motala» och har sitt läge nära slussen och köpingen. Till verkstadens nytta är den först nämnda af dessa stationer anlagd, och den resande, hvars ändamål för tillfället är verkstaden, stannar icke gerna i köpingen, ehuru man derifrån kan medelst en ångslup på en fjerdedels timme flytta sig ned till verkstadens omgifningar.
Oaktadt mörkret, kommo vi lyckligt öfver kanalen och fram till värdshuset, der jag fann ett litet, hyggligt rum med en ganska dräglig säng. Värdshuset vid Motala verkstad är ett aktningsvärdt herberge.
»Ingeniören skall väl icke resa tidigt på morgonen?» frågade uppasserskan. Nej, jag skulle slå mig ned der för flera dagar. I Motala är hvar och en naturligtvis »ingeniör», liksom man är »häradshöfding» i Jönköping och »grosshandlare» när man kommer till städer som äro vana att se endast handelsresande.
Motala mekaniska verkstad ligger i en vacker trakt, men utrymmet synes numera vara allt för litet för den ständigt växande
