XIII.
Från Vettern till Möckeln.
En morgon vaknade jag på Tiveden, och det borde väl hafva
varit ett kungligt uppvaknande, ty jag hade sofvit i den
byggning och helt nära det rum der alla svenska konungar, från
och med Karl den tionde till och med Karl den femtonde, den
sist nämnde dock endast såsom kronprins, hvilat öfver natten,
då de med kungsskjuts reste från Göteborg till hufvudstaden
eller tvärt om. »Det smakar ändå fogel», sade gumman. Mig
smakade det förträffligt i det gästfria hus som jag hemsökt,
och jag hade gerna stannat der ganska länge, om ej min håg
stått ännu vestligare ut. Jag kom från Vetterns östra strand
och hade öfver Hallsberg letat mig ned till sydvestra Nerike,
der jag hamnat på Stora Lassåna bruk.
Här är en gammal bygd, rik på minnen, icke blott på sådana som hafva sammanhang med en Fredrik den förstes eller en Adolf Fredriks tillfälliga sängkammare, utan som tala om riktigt gamla, stordådiga tider, då svenskar och danskar drabbade ihop på Tiveden, då stigmän här huserade och resfolk likväl drog fram genom skogen, enär det icke gafs någon annan väg från vestgötalandet upp till svearnes marker. Det är i granskapet af Bodarne, det gamla Ramundeboda, sjelfva gränsorten mellan Göta och Svea land på vestra sidan om Vettern, kändt från Folkungstriderna och från många andra tilldragelser som våra gamla årsböcker förvarat. Der finnas ättehögar och
