Sida:Ströftåg här och der i Sverige.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
152

lemningar efter kloster. Vid Stora Lassåna gärd visas också en gammal byggnad, som påstås hafva tillhört ett kloster. Öfver allt historiska minnen och mer eller mindre säkra hågkomster från den gamla skogstiden.

Tiveden är ej heller nu någon saga blott, hvilket man dock kunde tro, i fall man nöjer sig med att sitta stilla i jernvägsvagnen och låta föra sig raka vägen till Töreboda. Gifver man sig deremot in åt bygden, finner man snart att bygden ännu på många ställen ej är annat än obygd. Gårdarne äro få, men skogens träd dess flera, snåren dess tätare, ej så många menniskor, men fullt upp med skogskräk af alla slag, svalka på en het sommardag, mörker till och med, och troll och skogsfruar finnas der utan tvifvel, fastän de äro skyggare nu än förr, innan yxan börjat låta höra sig så ofta och innan ångsågen brutit tystnaden.

Upp i skogen ligga Laxsjöarne, och från dem kommer Laxån, hvilken sedermera stiger ned i odlingstrakterna bland de rika sädesfälten och låter kalla sig Svartån samt slutligen gör sig till stadsbo, sväller upp af höghetskänslor, breder ut sig och är örebroare, för att på ändan göra af med sig sjelf i Hjelmaren.

Till Laxsjöarne vandrar traktens manliga ungdom mången sommarafton för att fiska. Lax lära de knapt få, men på annan fisk är icke brist. Det är glada utflygter, efter hvilka gossarne ständigt längta. Fiskaredrägten drages på, matsäcken stoppas full, renseln slänges på axeln, fiskdonen glömmas icke, och så bär det af med någon äldre ungdom i spetsen långt in åt skogarne, till sjelfva ursjön. Der slås läger, der fiskas, och när natten skrider fram åt tändes elden, ty det är icke alltid varmt i de svenska sommarnätterna på en skogsås. Så komma de glada historierna och sagorna och tusentals påhitt i tal och i sång, och slutligen somnar man från allt, sofver djupt, men är åter på benen när solen förgyller furornas toppar. En annan gång