XV.
Vägen till Storhöjden.
Vill man åka fort, finnes nog ett och annat medel äfven i
Sverige, men icke bör man då välja Östra Vermlands jernväg,
om hvilken jag för öfrigt visst icke vill säga något ondt. Vägen
är ung och oerfaren, af ett något ojemnt skaplynne kanske, men
har ganska visst en vacker framtid. Han har sin utgång från
det vänliga Kristinehamn, der man gör stora affärer och lefver
ett gladt lif. Derifrån letar vägen sig fram med ett lokomotiv,
som är mycket återhållsamt i sina rörelser, till Nässundet och
upp till Storfors samt skall snart streta ända fram till Filipstad,
der åtskilliga jernbanor komma att mötas, för att lifva upp en
nejd hvilken är af stor vigt för den svenska jernhandteringen.
Det uppgifves, att den färdiga delen af Östra Vermlands jernväg under första tiden af sin tillvaro, hvilken började den 15 sistlidne Maj, skall hafva lenmat en daglig inkomst af 465 kr. för hvarje banmil, hvilket ju är ganska vackert. Dervid torde dock icke böra helt och hållet förbises, att man i afvaktan på jernbanans öppnande hade låtit ganska många varor vänta på forsling, i stället för att skicka dem med annan lägenhet, hvarigenom varuförsändningen i början af jernbanans tjenstgöring steg till så stor mängd.
Från Kristinehamn följer vägen på nära håll den lilla gamla, nu öfvergifna jernbanan till Sjöändan, och gör sedan en krok upp till Nässundet, der ännu icke något stationshus är färdigt
