och der allt ännu sistlidne sommar såg ut såsom jag föreställer mig det skall vara i en nordamerikansk urskog, då en jernväg der börjar läggas.
Ämnar man sig till Filipstad, lemnar man jernvägen vid Nässundet, för att der gå om bord på en ångbåt som underhåller förbindelsen mellan dessa ställen. En ångbåt på dessa små Vermlandssjöar ingifver icke stora förhoppningar hos den resande, men man öfverraskas på ett högst angenämt sätt så snart man kommit om bord på »Franz von Schéele», som är ett litet, vackert fartyg med många fördelar för dem som nyttja det.
Man känner sig genast i behaglig stämning då man satt foten på däck och hunnit kasta en blick öfver den vackra sjön med hans präktiga ram af skogklädda berg, men till och med innan man hunnit med den blicken hel och hållen, välkomnas man af kapten Hjärne, fartygets förare, en gentleman, som nu i många år varit Franz von Schéeles befälhafvare, sedan han i ännu flera år idkat sjöfart ett stycke längre bort, i de kinesiska farvattnen, en man med verldserfarenhet till sjös och lands, och som sätter sin ära uti att göra lifvet om bord i hög grad behagligt för de resande. Till Franz von Schéeles goda egenskaper måste äfven räknas en mathållning af första ordningen. Hvem skulle hafva trott allt detta om ett litet ångfartyg på en liten insjö i en vrå af Vermland?
Men allt detta andliga och lekamliga välfinnande om bord hindrar ingalunda från att se sig omkring och njuta af de vackra utsigterna. Hvart man vänder ögat har man en sådan utsigt. Efter att hafva lemnat Nässundet, ilar Franz von Schéele öfver Hyttsjön och genom Gransundet in i Forssjön. Sedan man hunnit till slutet af denna sjö ser man Lungsunds rödmålade träkyrka spegla sitt spåntäckta spetstorn i den klara böljan, och
