planterade träd på ordentligt lagda kajer samt vände boningshusens framsida ut åt vattnet.
Hvilken högst angenäm stad skulle Filipstad då ej vara! Men nu är det mer måleriskt än stadsprydligt.
Älskar man vidsträcktare utsigter, vandrar man upp till Spångberget, Filipstads Hasselbacke, från hvars öfra veranda man under sina fötter ser staden inbäddad i löfmassorna och der bort om skådar öfver en god del af det vackra landskapet. Stället har ett rätt aktningsvärdt värdshus, hvilket dock har den egenheten att stängas på lördagsaftonen för att ej öppnas förr än på måndagsmorgonen. Nöjer man sig icke med utsigten från Spångberget och med Filipstad samt den närmaste omgifningen af land och vatten, gifver man sig i väg ända bort till Storhöjden, för att skåda öfver Filipstads hela bergslag. Det är lång väg och mödosam derjemte, men är man nog lycklig att kunna få ett godt hvilställe under färden, går det ganska lätt. Så lycklig var jag.
Tidigt en morgon vandrade jag ut till Hastaberget. Vägen bär uppför, men är, sedan man till höger lemnat sjukhusgården med de vackra trädgrupperna och blomstersängarne, i början omgifven af glada, små landtgårdar, och om äfven menniskoboningarne sedan varda allt sällsyntare, är man dock icke öfvergifven af träd och blommor, ängar och åkrar.
Der kröker sig stigen. Landskapet är mer skogigt. Öfver trädtopparne synes en blågul flagga svaja för morgonvinden. Der måste således vara en menniskoboning, till och med något herskapsaktigt och icke bara torp eller grufarbetarstuga. En byggnad skymtar fram mellan träden. Det är ett tvåvåningshus med altaner och utsprång och öppna gallerier, trappor och burspråk och gud vet allt hvad, liksom på måfå kastadt dit, något lätt och luftigt, kanske äfven lustigt, men allt med afsigt och
