ändamål, kan man snart se, ett gammalt, obetydligt hus, som man klädt upp och öfvertalat att foga sig efter egarens smak för det beqväma och angenäma, på samma gång som för det måleriska, en konstnärsfantasi i stockar och plankor.
Omkring den fantasirika byggnaden sträcker sig en väl vårdad trädgård, som öfvergår till park med rinnande vatten mellan stora, allvarliga träd, en slingrande bäck och en dam, en verklig fiskdam med laxören och annat som väcker matlusten i fiskväg, på samma gång det skänker nöje åt ögat, allt i den skönaste svalka vid foten af ett ännu högre berg, hvilket påstås hafva utgjort första stationen för de fruntimmer i Filipstadstrakten som fordom brukade vid påsktiden taga extratåg eller qvast till Blåkulla. Nu är det för länge sedan slut med de resorna, men det höga Hastaberget står ännu qvar, och trolskt kan det vara der, till och med i den vackra egendomen vid bergets fot, i parken midt under en glad sommardag, men det är något ljufligt trolskt, mildt, behagligt, och man dröjer der gerna.
Egendomen heter också Hastaberget, och egaren är en ung landskapsmålare, Christofer Wallroth, hvilken i den kostnärsverkstad han här åt sig inredt målar taflor öfver den vackra trakten eller utför sina studier från andra trakter af Europa. Det är här han hvilar ut, sedan han ströfvat omkring vid Rhein eller Seine, och angenämare hviloställe kan man icke gerna skaffa sig. Äfven andra finna sig väl här, och vid min ankomst dit stötte jag på en i vårt Stockholm mycket känd hufvudstadsbo, hvilken hade sin egen hydda i parken och der lefde ett stilla sommarlif i skötet af sin familj och all den naturens härlighet, hvarpå Hastaberget är så rikt.
Låtom oss bygga tre hyddor! var jag färdig att utropa, men det hade behöfts endast en till, och jag hade likväl ej varit glömd. Men så skulle vi också upp till Storhöjden, ännu mycket,
