till norra bergslagen, nödgas man göra en stor krok åt sydost till Frövi. Man far då på Nora—Ervalla-banan, hvars trafik nu öfvertagits af Nora—Karlskoga jernvägsbolag, men förut skötts af Köping—Hult-bolaget. Nora—Ervalla-vägen är just icke af de bästa. Man skakas obarmhertigt. Vid Dylta är långt uppehåll med vagnombyte, och man lemnar en obeqväm vagn för att stufvas in i en annan lika obeqväm. I Frövi är nytt uppehåll och nytt ombyte. Der finnas dock förfriskningar i det stora, ganska vackra stationshuset. Sedan forslas man på Frövi—Ludvika jernväg hvilken ej har det bästa rykte om sig, men som åtminstone den i ingeniör-vetenskapen oinvigde kan finna lika god som någon af de ofvan nämnda banorna.
Om Linde är på det hela föga mer att säga än om Nora, men den lilla staden har en ganska liflig jernvägsstation och tyckes hålla på att repa sig efter den stora eldsvåda som öfvergick honom för sju år sedan, eger nu en nybyggd kyrka och ett prydligt hotell eller s. k. »stadshus». För öfrigt tyckes Linde höra till de stilla i landet.
Från Linde går Frövi—Ludvika-banan i nordvestlig riktning genom en vacker trakt, der den ena utsigten efter den andra öppnar sig öfver skogklädda höjder och spegelklara insjöar. Vägen följer sjön Rossvalen ett långt stycke. Vid norra ändan af denna sjö går en bibana till Guldsmedshyttan. Man inkommer i Ramsbergs bergslag, lemnar Norrsjön öster om sig och inträder sedan i Nya Kopparbergs bergslag. Öfver allt finnes betydliga jernmalmfält.
Förbi det redan ganska ryktbara Bångbro går vägen genom Ljusnarsbergs socken, och snart sticker tornspiran i Nya Kopparberget sin spets öfver de skogiga höjderna. Det är slut med den rika malmvinsten ur koppargrufvan, men Nya Kopparbergs kyrkby har likväl utseende af en ganska välmående
