vid den stora grufvan. Der bär allt spår af förgängelsen. Ned från dalen stiger röken från Kafveltorps rostugnar upp till höjden, sedan han först i sina moln svept in menniskoboningarne i dalen, här och der delat sig, åter dragit sig tillsamman och slutligen som gula skyar sväfvat öfver skogstopparne. I morgonlysning är detta en ganska egendomlig tafla, men den taflan hör icke till Nya Kopparbergs bolag.
Egendomligt är det nog också deruppe vid den stora gruföppningens skrofliga afgrund, men man erfar en obehaglig känsla. Allt är tyst i morgonstunden. Det är endast »konstverkets» sakta qvidande och suckande som stör den hemska stillheten. Några man lära verkligen arbeta här, men endast för att icke grufvan skall sägas vara igenlagd. Ingenting vinnes på detta arbete. Gnisslandet i »speleverket» är endast gengångartoner från lyckligare tider, på samma gång som tröstlös klagan öfver den närvarande stunden.
Det ofvannämnda Kafveltorps kopparverk, som eges af ett aktiebolag, hvars disponent är ingeniören D. K. Keiller, lär dock ej heller kunna vinna mycket koppar, men lefver mest på bly.
Från grufvan återvänder man ju förr dess hellre. Vill man stanna något i Nya Kopparberget, för att genomströfva den närmaste trakten, har man ett godt stamhåll på Laxbro gästgifvaregård. Det är ett oklanderligt herberge. Om det också genom den stora salen i öfra våningen, innanför hvilken jag hade mitt rum, påminde något om »Bloms sal» med der innanför belägna tarfliga sofrummet i Göta Källares Annex i Göteborg, ett obehagligt minne för hvarje resande som nödgats der tillbringa en natt, voro öfriga omständigheter dock vida behagligare i Nya Kopparbergets gästhus. Den stora salen tyckes vara tilltagen i tillräckligt mått för att kunna gifva storartade fester, och han prunkar äfven med en musikläktare.
