XVII.
I södra Dalarne.
Vid Grängesberg är man redan inne i Dalarne. Det är en
malmrik trakt. Öfver allt ser man konstiga »konstverk», som
med pustande och gnisslande hålla på med sitt släpgöra bland
malmhögarne och »gråbergen». Här lär omkring tusen arbetare
vara sysselsatta med grufdrift. De flesta grufvor äro rika på
malm, men vinsten är likväl icke särdeles stor, ty jernet är här
för fosforhaltigt för att hafva något godt anseende i marknaden.
I orten tyckes dock visa sig rätt mycken rörlighet. Här bo
handlande och yrkesmän af flera slag, och omsättningen är liflig.
Ännu lifligare varder det, när Bergslagernas bana lemnar tillfälle
till oafbruten och snabb samfärdsel med landsdelar, som hittills
varit allt för aflägsna för dessa nejder.
Men det bär åter norr ut. Å nyo en vacker sjö, ett ganska stort vatten med vackra stränder. Det är Vessman, en af de täckaste insjöar i Sverige. Jag var i Ludvika, slutpunkten för Frövi—Ludvika jernväg. Midt emot stationen ligger stora Bergsslagsbanans nya stationshus, och banorna tränga sig tätt intill hvarandra. Ett litet stycke längre bort, nära kyrkan och gästgifvaregården Hammarfallet, äfven »Syndafallet» kallad, är ännu en station, hvilken hör till Vessman—Barkens bana, som står i förbindelse med Frövi—Ludvika-vägen.
Vid framkomsten till Ludvika var jag trött på jernbanor och längtade efter andra fortskaffningsmedel. Mina blickar spanade
