Sida:Ströftåg här och der i Sverige.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
185

ut åt sjön, som såg ganska inbjudande ut. Långt ut på den ljusa vattenspegeln syntes en mörk punkt, från hvilken en hvit pelare tecknade sig mot strändernas dunkla berg och skogsmassor. Det var otvifvelaktigt en ångbåt med sin hvita rökpelare, och det gjorde mig särdeles nöjd, ty med den båten kunde jag troligtvis komma öfver till Grangärde, en af de vackraste nejder i Dalarne.

»Ångbåten har nyss gått», upplyste man mig, och jag fann till min stora harm, att den svarta punkten och den hvita upp åt gående strimman vordo allt svagare. Ångbåtsfarten på sjön Vessman är så inrättad, att han tager sin början hvarje dag en stund före jernvägstågets ankomst. Så snart tåget är i annalkande, knallar ångbåten sig från bryggan. Han har naturligtvis sina skäl och bryr sig föga om personforslande, men dess mer om varufrakter. Emellertid står den arme resande snopen på stranden och kastar längtansfulla blickar ut åt vattnet.

Slutligen fogar man sig dock i nödvändigheten och vänder sig åt annat håll. Åtföljd af ett par unga Ludvikare, som hjelpte mig med kappsäcken, knogade jag af till Marnäs, stationen för Vessman—Barkens jernväg. Jag hade fått Smedjebacken i tankarne, men ville dock först se mig omkring i Ludvika-nejden samt tog först och främst den lilla kyrkan i skärskådande. Det var snart gjordt. Hon ligger så lugnt och fridfullt i en vacker vrå af verlden, trygg för tidens stormar, och tyckes ej heller det ringaste vårda sig om tidens brådska. Visaren på hennes urtafla pekade på sex midt på förmiddagen.

Lika obekymrade om tidens sträfvan tyckas Ludvika-verken vara. Läget är kanske ett af de yppersta i Sverige, men åldriga plägseder vid bruksrörelen öfvergifvas derför icke. Derigenom äro dessa verk också temligen fria från näsvisa främlingars efterfrågan och kunna fortfarande hafva sin smedja och såg, hytta