När man kommer fram till Smedjebacken, är man kanske mer ande än kropp. De vackra utsigterna hafva höjt oss öfver jordegruset, och Vessman—Barkens jernväg har gjort sitt bästa för att pulverisera vår lekamen. Men på Smedjebackens »hotell och gästgifveri» återfinner man småningom sin lekamliga tillvaro. Det är icke så utomordentligt vackert, men det är så mycket mer hyfsadt i värdshusväg, och gästgifvaregårdens omgifningar äro stadsaktiga. Smedjebacken är en betydande ort med de flesta af nutidslifvets beqvämligheter och af vigt för vår jernindustri. Här förädlas bland annat de göten som forslas från Nyhammars bruk i Grangärde socken och i Smedjebackens valsverk göras till jernvägsskenor, hvilka säljas såväl till statens jernvägar som till enskilda svenska jernbanor. Ett valsverk för stångjern finnes äfven och, ett stycke från byn, Morgårdshammars mekaniska verkstad, handtverksidkare och handlande, lif och rörelse vid strömmens dån och insjöns strand, bland lummiga lundar och bördiga fält.
Vandrar man öfver bron, ser man nedanför henne och rälsvalsverket ett af de ångfartyg som underhålla daglig förbindelse med hufvudstaden. Men längtar man ej ännu dit, kan man fortsätta vägen förbi prostgården och kyrkoherdebostället i Norrbärkes socken, ett stort träslott med röda väggar och hvita knutar, och lemna på sin andra sida den »stadsdel» der smederna bo, samt ströfva ut i markerna bland åkrar och ängar, öfver skogsvägar och ned åt sjöstranden på motsatta sidan mot Smedjebacken, hvars kyrka reser sig ståtligt på andra stranden. Man finner öfver allt något att se och iakttaga, om icke annat så har man en täck natur att fröjda sig åt.
Under ett sådant ströftåg kom jag till en liten masugn i skogsbrynet vid insjöns strand. Bredvid gråbergshögen fann jag ett par karlar, som tycktes skåda mig med mycken förvåning.
