och qvarn i fred. Främlingen stannar hellre på bron öfver den brusande forssen för att glädja sig åt de frodiga trädgrupperna midt i vattnet, åt strömmens raska fart och glittrande färgspel i solljuset samt åt de blånande bergen långt bort i bakgrunden. Man finner, att man är i Dalarne, der fjerrplaner förekomma i landskapen, något som man nästan aldrig hittar på i det öfriga Sverige söder om Dalelfven.
Man måste dock en gång rycka sig lös från den härliga taflan och återvända till Marnäs. Under vägen kastar man gerna en blick på prestgårdens lilla idyll, som ligger nära kyrkan, men ej heller långt från »Syndafallet». På det sist nämnda tyckes man följa med sin tid någorlunda, äfven hvad prisen vidkommer.
Af en bland Nadars följeslagare på den olyckliga ballongfärden från Paris till Hanover för tio år sedan har jag hört skildras huru det kändes när luftseglarne kastades från den ena väggen till den andra inne i det lilla bambuhuset, som hängde under balongen. Nu vet jag sjelf huru sådant smakar: jag har icke seglat i luften, men jag har rest på Vessman—Barkens jernväg.
Hvilken jernbana! Hvilka vagnar! Men kan man åtminstone för en stund hålla sig fast inne i vagnen och kasta blickarne ut genom fönstren, glömmer man gerna den omilda behandlingen och vill ej tänka på de blåmärken man otvifvelaktigt kommer att få. Vägen går genom en trakt af stor naturskönhet, vid randen af mörka skogar, öfver skummande strömmar, bredvid sjöar, rikt utrustade med lummiga holmar och grönskande uddar, omslutna af bergshöjder ide mjukaste linier, som smälta bort i ett aflägset fjerran. Här och der ligger visserligen en ofantlig malmhög och skymmer utsigten på den sidan, men man skulle vara mycket oförnöjd, om man ej för tillfället hade nog af hvad man ser åt andra hållet.
