rätta ögonblicket när landstigningen skulle ske, hvarpå gumman svingade sig med ett lätt hopp upp på bron — tjugo år, skulle man hafva trott, i stället för de sjuttio — nickade farväl åt oss om bord och trippade vidare. Hon hade tre mil att gå innan hon hann hemmet.
Allt var spegelblankt på sjön och solklart kring alla stränder då vi började vår lilla sjöresa, men snart stego mäktiga, mörka, guldkantade moln öfver bergen, och åskan hördes mullra. Det var präktigt att se och höra. Efter att hafva trängt sig genom Hedsbo-Noret, plaskade ångbåten in i sjön Björken, och Grangärde låg framför oss vid foten af en höjd, som följdes af andra berg, hvilka i vackra vågformiga linier rada sig bak om hvarandra, allt längre och längre bort i ett aflägset obekant. Ovädret hade dragit till andra nejder, och Grangärdes vackra kyrkby med det hvitmenade tornet och de nätta menniskoboningarne låg leende och inbjudande i solljuset.
Innan vi nådde målet för resan, måste vi dock först göra en lång krok mellan vassvuxna stränder och inkommo derefter i Bysjön. Vi nalkades ångbåtsbryggan, kaptenen gjorde sig redo till landning, och styrmannen tog förskinnet på sig för att vara riktigt fin när han kom fram.
———♦———
