XVIII.
Från Wessman till Dalelfven.
Har man kommit till Dalarne med den föreställningen, att
der skall allt vara riktigt stornordiskt, högtidligt furususande
och bara rama allvaret i landskapet, finner man dock snart, att
den föreställningen hör mer till inbillningen än verkligheten. I
Dalarne ser naturen ofta mer leende än allvarsam ut, och ett
sådant stycke land som Grangärde har nästan en sydlig prägel.
Här är mildt och behagligt; jemn och spegelblänk är Bysjöns yta; mjuka och afrundade äro bergsträckningarnes linier; växtligheten är saftigt grön ända upp på bergen och med ganska brokiga blommor i de väl ansade trädgårdarne. Man skulle till och med ibland, då himlen hvälfver sig så högblå öfver den täcka taflan, hafva svårt för att tro det man verkligen är så högt upp i norden, och sväfva dimmorna kring bergstopparna, hvilket nog händer äfven midt i sommaren, tjenar det icke till annat än att skymma bort de små kantigheter i linierna som möjligtvis skulle finnas här och der, trots all sydlig rundning för öfrigt.
När man från ångbåtsbryggan kommer upp i kyrkbyn, ser man en väl underhållen väg, som på begge sidor med passande mellanrum är kantad med hvitmålade hus med verandor och mycket blommor, fint sandade trädgårdsgångar innanför de nätta staketen, allt prydligt och sirligt, kanske nästan för mycket
