sirligt för den som älskar ren och oförfalskad natur, men vackert på sitt sätt måste man finna det.
Den täcka vägen tager dock allt för snart slut, och så är man vid gästgifvaregården, en mera stor än vacker byggnad, hvilken ej har någon grönomvirad och blomstrande veranda samt ej heller tagit något åt sig af den nätta prydligheten i den öfriga delen af byn.
I förstugudörren står en tjenstetärna och bligar på den resande som nalkas. Hon stod der åtminstone när jag nalkades, och jag är nästan öfvertygad, att hon står qvar ännu, ty hon tycktes vara föga flyttbar.
»Har herrn mycket saker?» det var hennes svar på min höfliga fråga om jag kunde få ett rum, och hon visade sig icke villig att maka åt sig för att lemna mig tillträde till förstugan.
»Om herrn har mycket saker, kunna vi icke taga emot herrn, ty vi ha inga bord för profven», tillade hon mycket afgörande.
Hon tog mig naturligtvis för en profryttare och tycktes icke vara van vid andra resande. Sedan jag lugnat henne med att mina prof skulle taga mycket litet utrymme, tilläts jag ändtligen att inträda. Sannolikt hade jag dock gjort klokare om jag stannat utanför, ty det rum som uppläts åt mig var utan tvifvel vida sämre än den vackra vägen mellan de täcka trädgårdarne.
Mitt första göromål, sedan jag tagit bostaden i besittning, var att söka drifva ut den otaliga mängd flugor som surrade omkring öronen på mig; men det var lättare tänkt än verkstäldt. Fönstren voro icke gjorda att öppnas. Till ersättning tycktes icke dörren vara gjord att stängas. Hon kunde ej ens tillskjutas, utan fortfor att stå öppen dag och natt. På aftonen nödgades jag lägga mig för öppen dörr.
