man är ej plågad af ensamheten, ty man har sällskap af flere hundra flugor. Det hade åtminstone jag den dag då jag der gästade.
När jag ledsnade på det lifliga sällskapet, gick jag ut på gården och slog mig i slang med hållkarlen, som var en rask och hygglig ungdom, glad och munvig. Men der ute på gården gick äfven en åldrig man i äkta Floda-drägt, för tillfället utan tröja, men med kortbyxor af sämskskinn, blå strumpor och med remmar hopdragna skor. Det var en gammal, torr och lutande skepnad, men språksam och vänlig. Slutligen kom jag under fund med att gubben icke var någon annan än gamle riksdagsmannen Eljas Per Olsson, hvilken kanske en och annan af mina läsare ännu minnes från bondeståndets dagar.
Flodafolket har mycket qvar af gamla plägseder och äfven af den gamla, vackra drägten. Detta är åtminstone fallet med det äldre slägtet, om också några af det yngre lagt bort den från fäderna ärfda utsyrseln och klädt sig i sluskig stadsrock samt långa, paltiga benkläder. En af mina skjutspojkar, Gossas Olof Ersson hette han, förklarade, att detta härledde sig af beqvämlighetsskäl, emedan man funnit att den gamla drägten var mindre tjenlig vid arbetet. Förklaringen torde vara endast en förevändning, och rätta orsaken böra sökas i åstundan att i utseendet hädan efter icke skilja sig från herreklassen.
Det är jemlikhetsbegäret, som bryter fram äfven här, berättigadt i och för sig, men af mycket dålig verkan på skönhetssinnet, ty en dalyngling och dalflicka i den gamla folkdrägten se hundra gånger bättre ut än i de nya kläderna, hvilka stundom också köpas af kringvandrande lumpkrämare och vanligtvis hafva något skamfiladt i utseendet. Man tycker att det luktar rännsten af dessa afsigkomna herrerockar, äfven om de skulle vara komna från sjelfva sockenskräddaren, i stället för den friska
