skogsdoft som omgifver den gamla, måleriskt vackra och med historiska minnen förenade folkdrägten.
En »slimsklädd» dalkulla är en styggelse för ögat, vore hon äfven aldrig så hedersam och aldrig så fager. Men man har glädje af att se t. ex. en Flodakulla i hennes långt i ansigtet framdragna, med qvartersbreda spetsar kantade samt i nacken hopknutna huckle eller hatt, i det blå eller bredrandiga, fram till hopsnörda lifstycket med den tresnibbiga kragen af kattun eller siden, som fästes kring halsen med ett spänne af silfver, vid hvilket hänga flera blad af samma metall, som dallra när kullan rör sig, samt i den korta, svarta kjorteln med den breda, röda bården och skorna med »nålrem» och »tuppor».
Det är ett vackert och resligt folk, men det utvandrar icke, och sommartiden ser man icke heller i hemmet många af dem. Omkring elfven och gästgifvaregården kan det vara lifligt nog, men på andra trakter i socknen kan man färdas långa sträckor utan att se till någon menniska. Hvarken infödingar eller främlingar synas, och resande tyckas ej ofta fara dessa vägar.
Så mycket bättre tillfälle skulle man hafva att studera folket, om man blott finge tag i det, utan att söka det långt bort i fjellen. De mörka stugorna stå så dystra och öfvergifna med sina konstrika utskärningar på dörrar och förstuqvistar. Ingen dörr öppnas, genom fönstren ser man inga menniskoanleten, och ingen eld fladdrar i spislarne. Allt är tyst och öde.
Det är dock ingalunda någon utdöd trakt, men folket är på sommarnöje, det vill säga bor uppe vid fåbodarne i bergen. Dit draga de redan tidigt på sommaren. I juli återvända de, men endast för att låta kreaturen beta på ängarne omkring stugorna, och då dansas på bron i kyrkbyn, då man kan få se »huppleken», en ryktbar daldans. Derefter bär det åter af till bergen,
