nedösande som bra mycket liknade skyfall men ett skyfall som aldrig ville taga en ända. Hjort Lars var genomblöt, hästen och jag likaledes, och kärran fyld med vatten. Jag såg mig förgäfves om efter ett öskar. Då vätan tycktes vilja fortfara, körde vi slutligen in på en bondgård och sökte skydd i ett skjul. Der funnos redan förut en kärra, en häst och en dalkarl, hvilken sist nämnde satt i godt mak vid sitt matsäcksskrin, skar tjocka skifvor fetaste fläsk, stoppade i sig och nickade vänligt åt oss, men bjöd oss icke på en enda fläskbit. Han var från Stora Tuna, men vidt förfaren, icke blott bort åt Silfberg och Gustafs utan långt vester ut i Nås och ända upp åt Malung, och hade mycket att förtälja, blott man förstod att locka det ur honom medan fläskskifvorna slunko ned.
Hjort Lars sneglade med matfriskt uttryck på det grant målade skrinet, men skrinets innehåll var ej ämnadt för någon annan än honom från Stora Tuna, och slutligen hade väl Hjort Lars funnit det ledsamt att höra på huru regnet sqvalade utför skjulets tak och huru vi två andra talade om prostar och länsmän, folkskolor och andra nutidspåhitt, om han ej funnit ut, att tillfället kanske vore gynsamt för ett bytesförslag.
Han tog upp sitt stora ur af »sämre gul metall» och ville se hvad vi kunde sätta upp mot det. Tunakarlens ur fann han »likt» nog, men mitt förklarades vara allt för tunt för att ej fordra en god mellangift. I någon sådan klockaffär hade jag ej varit inblandad sedan jag, jemte en annan stockholmare, några år förut gästat en liten bondstuga midt på Gotland, der vår värd, för att visa sig artig och skaffa oss en lämplig förströelse, föreslog att vi skulle börja byta fickur.
Bytesförslaget i skjulet ledde dock icke till något slutmål, ty Tunakarlen var en allt för slug man, tycktes det; men under
