tiden hade vi fått påhelsning af bondgårdens ungdom, som regnet ej kunde afhålla att taga gästerna i skjulet i närmare skärskådning. Först kom en liten gulklädd kullunge på nio eller tio år skuttande på nakna fötter i vätan och tittade försigtigt in i skjulet, så en ännu mindre, lika barbent, och derpå återstoden af ett halft dussin, alla med fladdrande hår, gult och lysande som de långa koltarne. Slutligen infann sig far sjelf och välkomnade oss.
Nu tror man kanske att käre far bjöd oss in i stugan och öfvade gammal svensk gästfrihet, men då har man ej den rätta tron. Käre far tyckte det nog vara roligt att språka med oss i skjulet, men han bad oss icke komma in för att se huru han hade det inom hus. Den bönen måste jag framställa, och då villfors hon, men egentligen hade jag ingenting der att göra, ty der var intet märkligt att skåda.
Regnet hade emellertid saktat sig, och snart lunkade gamla Brunte med Hjort Lars och mig åter vägen fram. Efter mycket samspråk dels mellan Hjort Lars och mig, dels mellan honom och Brunte, kommo vi ännu genomvåta och uthungrade fram till gästgifvaregården, som var Komtillmåtta och äfven denna gång gjorde skäl för namnet. Der voro åtskilliga resande, af hvilka några hade samma fuktiga utseende som jag. Alla hade varit utsatta för det hiskliga ovädret och alla tarfvade något värmande medan de torkade sig. I köket koktes och frästes, och en flink uppasserska med hyggligt utseende sprang fram och tillbaka mellan spiseln och gästrummen. I det ena af de senare satt ett litet sällskap, som talade tyska och hade en rykande dryck framför sig. Jag misstänker att det var något som vi bruka kalla toddy, hvilket nog kunde vara i sin ordning, fastän klockan ej hunnit längre än till tre eller högst fyra på eftermiddagen och sällskapet utgjordes af två herrar samt ett
