Sida:Ströftåg här och der i Sverige.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
213

ställning likväl ej vara. Och likväl så många tusen i hennes inre! Snart äro nästan alla platser upptagna. Orgeln brusar. Leksand är i Dalarne den nordligaste socken som har orgel. Sången ljuder starkt genom de öppna dörrarne, långt ut åt Siljan.

Den vackraste utsigt öfver Siljan och kringliggande nejd anses man hafva från Bergsängsbackarne mellan Leksands och Utby gästgifvaregårdar. Hon är åtminstone den vidsträcktaste, en stor rundmålning med aflägsna fjerrplaner; men vill man se en mindre, mer konstnärligt ordnad tafla, i fall detta uttryck må tillåtas om det som är endast ren oförfalskad natur, skall man gå upp på Käringberget, som ligger icke långt från gästgifvaregården i Leksand. Man har der en härlig syn på temligen nära håll, så att linier och färg tydligt framstå, öfver elfven och sjön med den omgifvande, af glittrande vikar genomskurna och i saftig grönska inbäddade bygden, ett täckt landskap, der nordisk karghet tyckes bannlyst och sydländsk rikedom flyttad högt upp i nordanlanden.

Dit är en lagom vandring, när man efter slutad gudstjenst lemnat folket på kyrkvallen, sedan klockan klämtat i Leksands torn och alla karlarne tagit af sig hattarne för att tysta bedja ännu en bön, innan samspråket om verldsliga ting börjar. Kyrkvallstunden bör man icke försumma. Man har der inom en kort tidrymd tillfälle att lära känna mycket af Leksands förhållanden, af folkskick på orten, åsigter och dalkarlsmeningar, som kunna väcka deltagande. Och så är taflan så utomordentligt tilldragande bland de måleriska grupperna.

Jag skakade hand med Nygårds-Brita, den från de af »handarbetets vänner» ordnade utställningarne i Stockholm kända skickliga väfverskan, och lemnade mina öfriga vänner, för att på Käringberget lefva mig ännu bättre in i Dalarnes natur samt kanske äfven göra en liten jemförelse mellan förr och nu. Sägnen